Nu får ni klara er utan mig.

Så där ja! Då har jag äntligen lämnat mitt livslånga medlemskap i en organisation vars värderingar jag aldrig omhuldat, men som jag ändå blev medlem av automatiskt på min födelsedag. Trots att jag aldrig döpts, konfirmerats, eller trott på övernaturliga väsen, kvarstod jag i kyrkans register som fullvärdig, ehuru en smula oengagerad, medlem i hela trettiofyra år. Denna instutition är nämligen så pass väletablerad i vårt samhälle att det enda sättet att undvika medlemskap och avgifter är att aktivt utträda. Dock krävs inget som helst intresse eller ens medvetenhet för att inträda i kyrkans gemenskap. Det enda som krävs för inträde är att födas som svensk medborgare. Medborgarskap är för övrigt det enda övriga exemplet jag kan erinra mig på denna sorts klubb med automatiskt medlemskap, som dessutom inte kräver något engagemang i framtiden, såvida man inte vill gå ur förstås.

Som ateist, måhända en lat sådan, måste jag säga att det verkligen var på tiden. Jag är otroligt otroende. Förlåt mig, kyrkan, att jag är så otrogen!

Så sant som det är sagt: tror, det gör man i kyrkan.

Bargain shirt

Just got this for next to nothing. Way nice! B-)

PS: Also, I blogged everything apart from this postscript from my phone! :D

Spelling and the Art of Jaw Jutting

Är det bara jag som redan börjat irritera mig på denna film? Eller, inte själva filmen eftersom jag naturligtvis inte sett den ännu, utan på Quentin Tarantinos uttjatat utstuderade "hyllningar" till gamla halvsunkiga videotitlar. I detta fall är det tydligen bokstavligen just titeln han hyllar.

"I only bought it for the title (...)" som han säger i intervjun med dvdforum.nu

OK, så långt bara litet irriterande att han har köpt rättigheterna till en gammal italiensk kultfilm, egentligen bara för den coola titelns skull; för det är en cool titel, inget snack om den saken.
Men det är någonstans här det börjar gå fel. Av någon outgrundlig anledning får Tarantino nu för sig att titeln kanske ändå inte är riktigt så übercool som han skulle vilja. Hur gör man något cool ännu coolare? Jo, man gör som tusentals hippies, hip-hoppare och allmänt illiterata, men ack så coola kids har gjort i decennier - man stavar medvetet fel.

Så lyder min teori om vad som egentligen ligger bakom den fåniga titeln "Inglourious Basterds". Jag kan mycket väl vara fel ute, men helt uppåt väggarna fel tror jag inte jag har.

Titeln var bara ett litet irritationsmoment. Nu har affischerna och övrigt pressmaterial börjat dyka upp överallt
och jag har hittat en klart störigare detalj, nämligen Brad Pitts nya underbett.

Tre frågor:
1. Var kom det ifrån?
2. Hur kan det vara viktigt för karaktären?
3. Är det bara ännu en skojig grej från kuliga Quentin?

Mina svar blir följande:
1. Troligtvis från att Pitt härmade regissörens hakparti på skoj, varpå QT sade "Askul! Kör på det!"
2. Inte på något rimligt sätt alls. Det kommer bara att tjäna som en påminnelse om att QT är en kul kille med självdistans, typ.
3. Precis, fastän inte sådär fantastiskt kul egentligen.

Förövrigt har jag också hört ryktet att Pitts karaktär har en mycket märklig accent vilket, om det visar sig stämma,
rätt garanterat inte kommer hjälpa filmen heller.


Sammanfattningsvis har jag börjat tröttna på filmen redan innan den släpps, och det känns astråkigt.
Jag blir på så dåligt humör att man kan höra mig säga saker som:
"Reservoir Dogs var superb, men senare har Tarantino bara gjort allt sämre filmer".
Sanningen är ju att jag dyrkade denne regissör när jag såg Pulp Fiction två gånger på varandra.
Men det var ju faktiskt femton år sedan. Har han tappat det, eller har jag?

Bifogar en bild på den italienska affischen, som är rättstavad.


PS. När Aftonbladet ger omdömet "Härligt galet tarantinskt" blir jag ännu mindre sugen. Kul dock att de hittade på ett nytt ord.
Mindre kul att det var ogörligt att hitta recensionen utan att betala. Vem betalar för att läsa AB online? Vem?

(Tech.PS: Något har gått snett med formateringen. Hjälp, någon?)

Mind mining my mind's mines?

Heh, the things you think of when you can't sleep, eh? Weirdness abounds.

Apparently, there is such a thing as too much mexican food. I present to you exhibit A: my stomach, presently busy keeping me awake and general havoc-wreaking; and exhibits B, C and D: the chili I made and ate on friday (B), and had again on saturday (C), and finally the tacos/burritos I ingested just a few hours ago (D).

On other news - I have compiled quite a bit of reading material for my astounding project, and I intend to read, if not exactly the entirety, then at least a good chunk-sized portion of it. I have it all printed out and neatly organized, so it really shouldn't present too much of a problem. Really, it shouldn't.

Also, I made quite a fool of myself at Debaser on friday night's sing-along thingy. The strange thing is - I don't mind at all. Hell, I'm even proud of it. Next thing you know I'll be posting videos of myself making a fool of myself on the intertron. Chah, as if!

Also also, I can't seem to make up my mind as to whether to write in english or in swedish, so I'll vary. Deal with it.

Also also also, I'm trying to quit smoking again. Right now I'm writing this postscript having just finished a smoke at 3.30 in the morning. Let's just say it's not going fantastically well. There is definite room for improvement.

Emotional Landscapes

Upplevelse: alldeles nyss började jag gråta litet när jag stod och diskade. Jag skyller på programmet "Sommar" i P1, som jag lyssnar på. Fast det känns ju litet märkligt att en för mig helt okänd kvinna lyckades röra mig till tårar, med en berättelse om hennes passion för den lappländska ödemarken. När sedan Björks "Yoga" började spelas, brast dammen. Sofia, sorry att du missade det. Fast om du var här kanske det inte hade hänt?

Nu ska jag bege mig ut och ner på stan, där jag tänkte skriva ut allt material jag har letat upp på nätet som research för mitt projekt.

... eller inte just nu, men alldeles strax.

Humor, en filosofisk betraktelse. Några frågor, än så länge utan svar

Humor,

komedi,

och begreppet rolig.

Är humor ett inlärt socialt beteende, eller snarare baserat på individuell intuition? Jag skulle nog säga båda, men i så fall vilket, och när?

Är det sant att bara människor skrattar?

Var går gränsen för skrattet; det spontana skrattet, och det utpräglat sociala skrattet?

Vi skrattar inte enbart för nöjes skull. Exempelvis finns det nervösa skrattet.

Vilka filosofer har intresserat sig för humor, och hur?

De senaste filosofiska, sociologiska, allmänvetenskapliga förklaringarna?

Kulturella förklaringar / folkliga förklaringar?

Kan något vara roligt utan att någon skrattar? Hur roligt är det då? Hur graderas rolighet?

Intentionalitet - medveten eller omedveten humor.

Riktning - roligt för alla, eller bara en viss/vissa grupper/personer.

Traditionalism - formella vitsar/visor/buskis etc. vs. nyskapande humor/sjuk humor/monty python/killinggänget/stand-up

Tabuöverskridande = nyskapande?

Avkopplande eller spännande? Båda?

Psykologisk försvarsmekanism?

Politiskt medel?

Man får skämta om politik, får man skämta om religion?

Självhävdelse?

Är många komiker olyckliga?

Trial and Error

Let's see what this looks like.

I've been messing around with settings and such.

Most likely all I've created is a mess.

And the time is still way off. (fixed)

Also, I'm still not totally happy with how this looks.

Förövrigt har nog Fredrik rätt, jag borde nog skriva på svenska iallafall.

Varför göra det krångligare för sig än nödvändigt?

Comedy - a Philosophical Treatise

This is my project: What is comedy? The philosophy of funny, if you will.

Like many ideas of mine, it first came to me in the dead of night, during one of my usual bouts with insomnia. Curiously, one of the very first parts of it to leap to mind was the title. In my attempt to avoid waking my girlfriend I got up quietly and penned a note. This reads:

Comedy - a Philosophical Treatise

What is? Who?

How? Ref? Phys?

Intention - reverse

Failure - Success

The next day I, unusually, still felt very inspired by the idea, and decided to get a notebook to write something more coherent. As we were vacationing in Portugal it took me a while, but I finally got to put some more words down on paper. I'll rewrite them here:

What is comedy? What does it mean that a person has a sense of humour? What are the criteria determining what is funny? Is it merely a question of aesthetics - i.e. funny lies purely in the mind of the beholder? Or is it, perhaps more importantly, a social phenomenon - a way of avoiding conflict while addressing controversial issues/taboos?

Of course, it's both; comedy is obviously a social phenomenon, but equally obvious is the individual nature of the sense of humour. Most of the time we laugh at the same things, indeed even more so, in the company of others. We find ourselves heartily enjoying jokes told in a social setting, laughing uproariously, when the exact same joke wouldn't even provoke a slight smile if one were to hear it alone, listening to the radio. But the opposite is also possible: jokes that we might enjoy in a private context, with close friends, may very well prove utterly useless in different company.

We feel, possibly rightly, that a failed attempt at comedy is one of the most embarrasssing mistakes one can make. Almost as bad is laughing at someone who is not trying to be funny. This is because comedy is a two-way street - both parties involved, joker and audience, are active participants in the social game, and failure to act appropriately in a given situation will prove disastrous for anyone.

This is, of course, the case when comedy is intentional, i.e. an agent, joker, is trying to be funny. What then happens when comedy is unintentional; when someone (something) is perceived as funny without actually trying to be, or indeed isn't aware of the comedic situation at all? Some would protest that this sort of situation isn't comedic at all, or at least that it shouldn't be; that people who find humour in unintentional sources are at best misguided, and at worst cynical, misanthropic sociopaths.

Right, that's all I have for now. Obviously, it needs more. I'll be back.

Resurrection

I finally have an idea that I really want to write about, but I'm not sure how to begin or where to start. "So, why not start my old blog again", I thought.

Thought and done.

To be continued.

Soon.

Soon-ish.