torsdag 3 september 2009

Nu får ni klara er utan mig.

Så där ja! Då har jag äntligen lämnat mitt livslånga medlemskap i en organisation vars värderingar jag aldrig omhuldat, men som jag ändå blev medlem av automatiskt på min födelsedag. Trots att jag aldrig döpts, konfirmerats, eller trott på övernaturliga väsen, kvarstod jag i kyrkans register som fullvärdig, ehuru en smula oengagerad, medlem i hela trettiofyra år. Denna instutition är nämligen så pass väletablerad i vårt samhälle att det enda sättet att undvika medlemskap och avgifter är att aktivt utträda. Dock krävs inget som helst intresse eller ens medvetenhet för att inträda i kyrkans gemenskap. Det enda som krävs för inträde är att födas som svensk medborgare. Medborgarskap är för övrigt det enda övriga exemplet jag kan erinra mig på denna sorts klubb med automatiskt medlemskap, som dessutom inte kräver något engagemang i framtiden, såvida man inte vill gå ur förstås.

Som ateist, måhända en lat sådan, måste jag säga att det verkligen var på tiden. Jag är otroligt otroende. Förlåt mig, kyrkan, att jag är så otrogen!

Så sant som det är sagt: tror, det gör man i kyrkan.